Ja, det är så jag känner det.
Enligt mig är det nu 2v kvar till beräknad nedkomst och jag räknar minuter! =/ Kan erkänna att det inte är ett bra sätt att få tiden att gå! "Det är ju jättenära" - säger de jag berättar för. Ja, allting är ju relativt. Sen är det ju en kluven känsla att vilja komma igång och att inte vilja ha ont? Kort o gott jag vill bli mamma utan att passera GÅ. Nähä, det kunde man inte, attans.
Frustrationen då? ja det är väl att jag är trött, förkyld, ingen ork, sammandragningar för minsta aktivitet, rastlös o otålig för det som komma skall. Inaktivitet är inte min bästa sida, särskilt inte just nu. Och att detta i sin tur leder till att jag blir en dålig mamma, som inte orkar med varken barn eller husdjur, för den delen, utan att tappa tålamodet ljusår tidigare än annars. Ibland vore en Time Out helt OK att ha till hands.
Stackars Liv får underhålla sig själv hela dagarna, vilket hon är galet duktig på. Men när hon väl vill ha lite närhet o uppmärksamhet känner jag inombords - "jag orkar inte" - men måste samtidigt visa att jag inte avvisar Henne, för det är ju bara jag som är trött. Dåliga samvetet kryper liksom på under skinnet och gör det hela lite extra jobbigt. Det är ju övergående, just detta stadium i alla fall, det vet jag. Men det är ändå lite jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar